Å nu då??

Jaha, att vara student är inte lätt...men jag ska inte klaga. Det finns de som har det värre...men jag måste få klaga lite!

Det är ju konstigt att man aldrig kan få komma ikapp, varken ekonomiskt eller känslomässigt. Vi har det ganska knapert ekonomiskt, men vi försöker att göra det bästa av situationen. Men efter en olycka för snart två år sedan har vi inte riktigt kommit ikapp än ekonomiskt, det är så tråkigt att en olycka ska göra att nästan hela sparkontot ska bli tömt. Men så blev det och nu försöker vi att kämpa upp det igen, men det är svårt, väldigt svårt.

Känslomässigt känns det ibland osm om vi inte hinner med att vara man och fru, utan vi är bara mamma och pappa hela tiden. Det skulle vara skönt att kunna gå ut och äta mat eller gå på bio mennär inte ekonomin finns gör det att vi inte kommer iväg och får mysa med varandra. Jag menar inte att vi inte uppskattar barnen eller att vi inte älskar våra barn, absoöut inte. Men ibland kan jag sakna den närheten som fanns mellan oss innan barnen kom.
Jag vet att man självklart måste jobba med sitt förhållande och att det är upp- och nedgångar i ett förhållamde, väl medveten om det. Men om inte någon av oss orkar med det då? Vad händer då?
Jag älskar min man, mina barn och det livet vi har tillsammans!

Men just nu skulle det var skönt med en paus från allt, skolan, ekonomin, hemmet och allt annat som är jobbigt just nu....men vem har råd till det?

Nä, nu får det räcka för idag...tack för att ni lyssnar!
Kram

Pengar och inte ett öre mer...

Jag blir så förbannad...hur fan är det tänkt att man ska kunna betala en räkning innan man har fått pengar? Har man inte alltid 30 dagar på sig att betala? Eller är det något som jag har fått för mig bara? Ja, ja arg som jag var så ringde jag upp och sa att jag tänker inte betala påminnelse avgiften på 50kr (ingen förmögenhet, jag vet men ändå), killen som svarar heter Ludvig och är hur trevlig som helst och säger att; för den här gången plockar jag bort den. Snopen som jag blir säger jag tack och lägger på luren och trode att allt var frid och fröjd...men idag ligger det ett brev från företaget i fråga, eller en faktura på 50kr ska jag säga. Snacka om att jag blir förbannad, visserliger så har han inte kunnat stoppa den eftersom det var igår jag ringde, men all ilska som hade lagt sig kom fram igen...bäst att gubben min får ringa imorgon annars kanske jag får betala betydligt mer än 50kr. Detta ständiga orosmoment...pengar. Varför gör det att man inte kan sova på nattten? När man som jag pluggar har man inte världens bästa inkomst...men inte fan har man mindre räkningar för det. Ekonomin är nog det som jag och gubben tjafsar mest om, han har ingen koll och jag försöker göra det omöljiga varje månad, att få skiten att gå ihop... Nä, nu har jag klagat klart för idag! Trevlig kväll.

Städning.

Denna ständiga orsak till konflikt...förstår inte hur man kan vara osams om något så simpelt som städning.
Och varför städas inte kvinnor och män på samma sätt??
Är det inte dammigt i deras värld, eller om jag ber om att han ska damma i sovrummet, borde det då inte bli dammat? Och om jag har in för att vattna blommorna och råkar flytta på krukan, så ska det väl ändå inte synas en fyrkant efter krukan. För det var väl dammat, eller??
Undrar igen om det finns något hos oss kvinnor som gör att saker måste göras på ett sätt och om det inte göras så, så måste vi göra om det. Och då lär de sig väl aldrig hur man dammar??
Sen kan jag inte för mitt liv begripa varför inte en man inte ser att det behöver städas...det kan lämnar som om man har ett svampat jordgolv, men inte fan kan han rasta snabeldraken!!
Ska vi verkligen behöva påpeka det...jag vet att det finns undantag. Åt båda hållen, både män som städar och kan städa, och kvinnor som inte städar eller kan städa. Men just nu är jag en kvinna som städar och som kan städa och har en man som man måste visa och tala om hur han ska göra...men jag älskar honom ändå!!
Trots hans fel och brister, och förhoppningsvis gör han detsamma!

Förhållande

Jag är gift sedan 10 år tillbaka och har två underbara barn, men ibland känns det som om man bara är mamma...vårt tog min roll som flickvän/fru vägen? Vad är det som händer i ett förhållande efter ett x antal år? Blir man för bekväm och bara gillar läget, trots att man egentligen kanske vill något annat??

Jag vet att alla förhållanden går upp och ner, men ibland får jag en känsla av att man fortsätter i samma spår för att man är bekväm, det är tryggt, man vet vad man har men inte vad man får...
Det är inte så att jag funderar på skilsmässa, men ibland skulle jag nästan vilka gå tillbaka till att inte vara gift, utan bara vara flickvän och pojkvän. Inte för att det på något sätt är lättare utan för att det känns som om man förlorar det förhållandet man hade då när man gifter sig.
Eller är det så enkelt att vi tjejer nöjer oss med att bara bli gifta och få en ring på fingret? Att det som kommer sen inte spelar någon roll?

Har ni några tips eller kommentarer på lovar jag att testa/lyssna/läsa.

Kram på er.

Välkomna!

Detta är min dagbok på nätet. Kommer ibland kanske att kännas som en negativ dagbok, men det finns saker som irriterar mig eller rättare sagt som gör mig fundersam. Det är detta som kommer att publiceras här. Har Ni som läsare frågor eller komentarer så är de välkomna!