Våga kommunicera!

Ja, då har jag tagit tjuren vid hornen!
Jag har kommunicerat med min partner...eller gjort ett försök! Det jag ville åstadkomma var ett samtal mellan två människor som i grunden älskar varandra och som faktiskt vill leva med varandra, även om vi sitter i varsitt hörn av soffan med både mobiler och Tv:n som sällskap. Vår relation har på senare tid varit som ett femte hjul med skarp konkurrens av mobiler och tv och datorer och barn och familj....
Min tanke var att vi skulle ha ett civiliserat samtal, att vi någonstans skulle hitta varandra på en gemensam grund en början, en förhoppning om att kommunikationen skulle finnas där under en sovande yta som ingen av oss ville väcka.

Allt detta hade kunnat fått en bättre början! Som vanligt måste jag reta mig på allt och tydligen är jag dålig på att säga saker som de är eller så förklarar jag sämre än sämst vad det är jag vill och hur jag menar....så ilsken som tusan ber jag om att vi minsann måste prata med varandra...kanske inte ett bra upplägg, men men man kan inte alltid tänka klart i alla lägen. Barnen lägger sig och där sitter vi..............tystnaden är total.............men vad fan....................till slut säger vi äntligen något....om Tv:n!!!
Jaha, tänkte jag, nu finns det inget att göra, skilsmässa, barn varannan vecka, flytta, ensamstående mamma..........hunden var hamnar den? Tusen frågor vandrar runt i mitt huvud innan jag fullkomligt exploderar!!!!
DETTA ÄR INTE SANT!!!!
Kan vi inte prata med varandra, vad fan är det för relation??? I detta läget är jag fullkomligt vansinnig...återigen inte bra för att få till ett lyckat samtal mellan två människor som i grunden älskar varandra. Men jag är verkligen vansinnig, jag tänker på den relation, eller brist på relation som våra föräldrar har och inser att vi har det likadant i vår relation....hysterin är nära nu.....jag älskar min partner och vill inte leva med någon annan, någonsin! Tydligen har jag inte tänkt detta utan gormat ut detta i en kaskad av meningar och ord utan sammanhang, och med tårar rinnande ner för kinderna, fan jag skulle ju inte gråta, jag skulle ju vara stark och rak och ärlig och framförallt inte gråta!!!
Min partner tittar på mig som om jag är redo för en härdsmälta a` la Tjernobyl, fan detta går inte bra....men mitt i allt detta kaos hittar vi ändå varandra och på något sätt, fråga mig inte hur, så pratar vi med varandra, även om vi inte upplevt saker och ting på riktigt samma sätt så förstår vi varandra. Mitt behov av närhet och min partners behova att bara få vara med sina tankar men ändå veta att jag finns där om det behövs. I allt detta finner vi varandra och inser att det måste vara vi mot världen och att vi är starka tillsammans. Det finns en kärlek mellan oss två som är riktig och som kan spränga murar om det behövs, alltsomoftast behövdes var bara en chans att kommunicera med varandra och lyssna på vad det är vi egentligen säger till varandra.
All denna oro inför att prata med min partner har bara varit onödig, bara försvårat saker som borde vara självklara, det finns inget som blir bättre av att man går och ältar saker eller går och är irriterade utan att göra något åt det. Är det inte därför som vi människor så gräns vill leva i par, sätt vi ska ha någon att dela glädje och sorg med. Att ha någon som finns där för oss när vi mår som sämst men även när vi mår som bäst?

Jag menar inte på något sätt sätt jag har fått en bättre kommunikation med min partner, men vi är på väg....detta är inte som att vända på handen och det är något som kommer att ta tid och jag tror att det måste få göra det, har man varit i ett kommunikstionsfritt förhållande en längre tid, så kan det ta en stund att hitta tillbaka och känna sig trygg i en utlämnande situation, som vissa samtal kan känns som.
Det jag önskar nu är att jag och min partner fortsätter på denna positiva väg och att saker kommer bli bättre både mellan oss och att vi som familj blir det starkaste som finns.

För er som läser detta vill jag bara säga: PRATA MED VARANDRA!!!!! Det finns inte någon som mår bra av att hålla allt inom sig. När någon frågar hur det är, våga vara ärlig och säg som det är! Det vinner du på i längden!!!

Ta hand om varandra, prata med varandra och framförallt älska varandra!

Kommunikation= relationens abc?

Det finns mycket att säga om förhållanden...för mycket.
För lite sex, för mycket sex(?), dåligt med kompisar som man umgås med, för många intressen gemensamt, för lite intressen gemensamt, svärföräldrar som lägger sig i eller som man inte får något stöd från. Allt detta och miljoner saker till påverkar förhållandet.
Men det finnas en sak som jag nog tror att de flesta kan känna igen sig i och det är detta med kommunikation. Detta aber som man antingen kan eller som blir till en brist i förhållandet.
Varför är det då så svårt att prata om det man egentligen vill? Har det alltid varit så att när man kommer över en viss gräns så tappar man en del av kommunikationsförmågan och man pratar mindre om sånt som man kanske borde prata om?

Jag har nog inga svar men när jag har pratat med mina tjej- och killkompisar så kan jag se ett mönster. Nämligen att man inte säger det man egentligen skulle vilja säga utan man håller käften! Man dansar runt problemet som om det vore bomb! Man vill inte såra, eller göra någon ledsen, men vad händer den dagen man inte orkar ta en sväng om? Vad händer då med förhållandet?
Att det ska vara så svårt att verkligen säga vad man tycker och tänker i ett förhållande.

Jag själv tycker mig vara ganska frispråkig och kan tala för mig, men när det kommer till att säga vad som är fel eller vad jag tänker på när min partner frågar då jävlar håller jag käften och säger att jag är trött eller har mycket annat att tänka på....aldrig säger jag det jag skulle vilja säga!! Varför är det så?? Jag misstänker att min partner är likadan, för när man har levt ihop i snart 20 år då vet män att något är fel, men nog fan godtar man det svar man få fast man innerst inne vet att det är något som trycker och vill ut!
Undrar hur Sveriges förhållanden skulle se ut imorgon om alla satte sig ner med sin partner ikväll och pratade om sånt som man borde prata om? Kanske skulle våra förhållanden lite bättre och jag misstänker att antalet gånger som svenskarna har sex skulle öka drastiskt från 3,8 gånger/ månad!

Nu ska jag ta mig en funderare på hur vi ska lösa detta, kanske skulle bjuda på mat och gott att dricka en torsdag och verkligen prata med min partner om sånt som vi borde prata om!
Vågar jag så kommer jag naturligtvis berätta hur det har gått!

Så se upp, kanske är man singel imorgon ;)

Sexlöst....

Tidningarna svärmar just nu över av artiklar om att Sverige är sexlöst. Tydligen har vi svenskar bara sex 3,8 gånger/månad...jag skulle vara väldigt nöjd om det var så!!!
Jag älskar min man men det finns vissa saker som ett förhållande inte klarar sig utan...NÄRHET!!!!!
Just nu är det ca 4 månader sedan sist....börjar bli jobbigt nu!
Jag kan i detta läge förstå att man väljer att titta åt andra håll, inte konstigt alls! Jag förespråkar inte otrohet men kan förstå att det händer om man inte har det bra i sitt eget förhållande.
Samtidigt är detta väldigt svårt att prata om med sin partner och man har ingen lust att vända sig till sina vänner om det heller, så vad gör man? Jo, lider i tystnad! Inte heller det är bra för förhållandet, men vad ska man göra då?

Jag tror inte att det är sexet som är problemet utan att man inte kan kommunicera med varandra om saker som är känsliga. Eller så har man kommit till en punkt i förhållandet som gör att man inte längre pratar med varnadra och om man inte pratar med varnadra varför ska man då ha sex??

Klarar sig ett förhållande utan kommunikation och sex?? Vad kallar man förhållandet då? Är det ens ett förhållande?

Blir arg...igen

Jag vet inte varför men vissa människor i min närhet vet exakt hur de ska reta gallfeber på mig!!
Jag kan bli tokig, men igår lyckades jag åtminstone hålla käften! Vilket är en bravur för min del...oftast kan jag inte det utan säger vad jag tycker och tänker i tid och otid. Det finns vissa som tycker om mig för det medan andra blir irriterade!
Men nu var det min egen mamma som var helt otroligt "dum" i sina värderingar igår kväll...men ja, ja nu är det som det är och jag kunde ju vara tyst om hur fel hon hade!

Nu ska jag äta gott med familjen och hoppas på en bra morgondag då vi är lediga tillsammans hela familjen!

Grönt är skönt

Tycker att våren och allt vad det innbär gärna får komma, därav det nya utseendet!

Ingen dans på rosor...

Jag har nog antytt det förut, men ett förhållande är ingen dans på rosor...jag och gubben min har haft tidernas bråk, där det slutade med att jag skrek att jag ville skiljas...nu är frågan vill jag det? Ingen aning??!!
Självklart älskar jag honom, men räcker det?

Ibland kan det kanske vara bra att säga vad man tycker och tänker och inte bara hålla allt inom sig. Jag är något av en expert på det, jag går och muttrar och surar för mig själv och till slut exploderar jag!

Det finns de som anser att om man har yttrar orden "jag vill skiljas", så finns det ingen återvändo...sorliga människor måste jag säga! Det är klart att ett förhållande inte mår bra av en sådan fras, men jag anser att det finns mer bakom sådana ord än att man har gett upp.

Jag mådde inte bra i det som vi hade då, när de orden yttrades, det fanns ingen glädje i vårt förhållande, vi bara var där vi var. Jag säger inte att det är lätt, eller att det kommer att gå super lätt att hitta tillbaka till varandra, men jag känner samtidigt att jag inte har lust att "kasta" bort 17 år av mitt liv, utan att kämpa! Även om det ibalnd är jävligt jobbigt att kämpa och även om jag ibland undrar om det är rätt att kämpa och nästan lura sig själv att det kommer att bli bra!?

Men det är bättre, även om jag ibland kan bli tokig på att gubben inte gör färdigt något han börjat med...och jag kan bli tokig på alla sms där det står "jag älskar dig min underbara fru", jag behöver inte höra det 10 ggr/dag, då känns det som tomma ord till slut...men jag behöver nog tagga ner lite!

Det är skönt att veta att han är redo att kämpa för mig, för vår skull. Självklart är jag också beredd att kämpa, men det kommer ta tid och det kommer ibland att vara skit jobbigt. Det är jag väl medveten om!!

Ibland skulle det vara skönt att backa bandet och inse att det man har är så mycket bättre än vad man kanske kan få...ja, jag vet att det finns folk som absolut inte ska vara tillsammans och som mår bättre att gå isär. Och som hittar en bättre partner. Och jag vet att alla förhållanden inte klarar en kris som denna. Men vad fan någon måste väl lyckas? Eller?

Nä nu ska vi planera in lite dejter och en resa tillsammans jag och min man. Jag hoppas att lite egen tid kan göra susen för oss att vi hittar tillbaka till att vara man och fru och inte bara mamma och pappa.

Jag hoppas innerligt att detta kommer att fungera och att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar! Klysigt, jag vet men...är det inte vad alla hoppas på?

Å nu då??

Jaha, att vara student är inte lätt...men jag ska inte klaga. Det finns de som har det värre...men jag måste få klaga lite!

Det är ju konstigt att man aldrig kan få komma ikapp, varken ekonomiskt eller känslomässigt. Vi har det ganska knapert ekonomiskt, men vi försöker att göra det bästa av situationen. Men efter en olycka för snart två år sedan har vi inte riktigt kommit ikapp än ekonomiskt, det är så tråkigt att en olycka ska göra att nästan hela sparkontot ska bli tömt. Men så blev det och nu försöker vi att kämpa upp det igen, men det är svårt, väldigt svårt.

Känslomässigt känns det ibland osm om vi inte hinner med att vara man och fru, utan vi är bara mamma och pappa hela tiden. Det skulle vara skönt att kunna gå ut och äta mat eller gå på bio mennär inte ekonomin finns gör det att vi inte kommer iväg och får mysa med varandra. Jag menar inte att vi inte uppskattar barnen eller att vi inte älskar våra barn, absoöut inte. Men ibland kan jag sakna den närheten som fanns mellan oss innan barnen kom.
Jag vet att man självklart måste jobba med sitt förhållande och att det är upp- och nedgångar i ett förhållamde, väl medveten om det. Men om inte någon av oss orkar med det då? Vad händer då?
Jag älskar min man, mina barn och det livet vi har tillsammans!

Men just nu skulle det var skönt med en paus från allt, skolan, ekonomin, hemmet och allt annat som är jobbigt just nu....men vem har råd till det?

Nä, nu får det räcka för idag...tack för att ni lyssnar!
Kram