Jag har nog antytt det förut, men ett förhållande är ingen dans på rosor...jag och gubben min har haft tidernas bråk, där det slutade med att jag skrek att jag ville skiljas...nu är frågan vill jag det? Ingen aning??!!
Självklart älskar jag honom, men räcker det?
Ibland kan det kanske vara bra att säga vad man tycker och tänker och inte bara hålla allt inom sig. Jag är något av en expert på det, jag går och muttrar och surar för mig själv och till slut exploderar jag!
Det finns de som anser att om man har yttrar orden "jag vill skiljas", så finns det ingen återvändo...sorliga människor måste jag säga! Det är klart att ett förhållande inte mår bra av en sådan fras, men jag anser att det finns mer bakom sådana ord än att man har gett upp.
Jag mådde inte bra i det som vi hade då, när de orden yttrades, det fanns ingen glädje i vårt förhållande, vi bara var där vi var. Jag säger inte att det är lätt, eller att det kommer att gå super lätt att hitta tillbaka till varandra, men jag känner samtidigt att jag inte har lust att "kasta" bort 17 år av mitt liv, utan att kämpa! Även om det ibalnd är jävligt jobbigt att kämpa och även om jag ibland undrar om det är rätt att kämpa och nästan lura sig själv att det kommer att bli bra!?
Men det är bättre, även om jag ibland kan bli tokig på att gubben inte gör färdigt något han börjat med...och jag kan bli tokig på alla sms där det står "jag älskar dig min underbara fru", jag behöver inte höra det 10 ggr/dag, då känns det som tomma ord till slut...men jag behöver nog tagga ner lite!
Det är skönt att veta att han är redo att kämpa för mig, för vår skull. Självklart är jag också beredd att kämpa, men det kommer ta tid och det kommer ibland att vara skit jobbigt. Det är jag väl medveten om!!
Ibland skulle det vara skönt att backa bandet och inse att det man har är så mycket bättre än vad man kanske kan få...ja, jag vet att det finns folk som absolut inte ska vara tillsammans och som mår bättre att gå isär. Och som hittar en bättre partner. Och jag vet att alla förhållanden inte klarar en kris som denna. Men vad fan någon måste väl lyckas? Eller?
Nä nu ska vi planera in lite dejter och en resa tillsammans jag och min man. Jag hoppas att lite egen tid kan göra susen för oss att vi hittar tillbaka till att vara man och fru och inte bara mamma och pappa.
Jag hoppas innerligt att detta kommer att fungera och att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar! Klysigt, jag vet men...är det inte vad alla hoppas på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar